Sedan några dagar tillbaka finns mitt reportaget om de apatiska flyktingbarnen att köpa i tidningskioskerna eller på Magasinet Filters hemsida. Det handlar framför allt om Nermin och Anahit, två före detta så kallade apatiska flyktingbarn, som nu i vuxen ålder berättar om det helvete de fick gå igenom när deras föräldrar tvingade dem att spela apatiska. De inte bara tvingade dem att spela, utan de svälte dem, slog dem och Nermin tvingades att sitta i rullstol i 3, 5 år. Jag har sett och hört mycket under mina drygt 20 år som reporter, men ingenting har påverkat mig så mycket som deras historier och öden.

Jag går också igenom hela historien om de apatiska, hur Svenska Barnläkareföreningen och framför medier gjorde det tabu att ens ifrågasätta att vissa barn inte var sjuka på riktigt. I princip har hela samhället passivt sett på när barn har blivit misshandlade.

Reportaget har på det stora hela mottagits ganska väl, men har på vissa håll bemötts antingen med kritik eller total tystnad. Så många människor har investerat så mycket i den här känsloladdade frågan. När deras världsbild nu faller ihop har de svårt att hantera den nya verkligheten. För att inte tala om Gellert Tamas och barnläkaren Henry Aschers smått bisarra motattacker med sedvanlig brunsmetning.

I mån av tid kommer jag att kommentera debatten om de apatiska här på hemsidan.

Avanti!

/Ola