Kategoriarkiv: Uncategorized

Grävreporter på P4 Väst – om godhetsindustrin

Från och med mars 2020 har jag arbetat på Sverige Radio P4 Väst som grävreporter och har kontrakt 2021 ut. Sedan några månader tillbaka jobbar Frida Grönlund och jag med ett projekt som gå under namnet Godhetsindustrin: det vill säga organisationer som samlar in pengar till behjärtansvärda ändamål, men där den absolut största delen av de insamlade pengar inte går till verksamheten utan till en person eller ett bolag bakom.

Vi har hittills granskat sökorganisationerna Fikk och Missing People (innan Missing People fick 90-konto)
Ni kan botanisera på P4 Västs hemsida https://sverigesradio.se/grupp/34454
eller bara söka P4 Väst och godhetsindustrin.
Där finns en podd som sammanfattar halvtiden av grävet, som är pågående:

P4 Podden: Spelet om pengarna i Fikk och Missing People

Så förvanskade Gellert Tamas de norska sjukjournalerna

De norska sjukjournalerna och Gellert Tamas

I Norge tog man 2004-2005 emot sex flyktingbarn som hade blivit apatiska i Sverige. De norska fallen är unika eftersom alla sjukjournalerna blivit offentliga handlingar och man exakt kan följa vad som händer under vistelsen på vårdinrättningarna. I tre av fallen finns dessutom rapporterna från utvisningarna med i materialet. Inget motsvarande existerar i Sverige och det är märkligt att ingen svensk läkare har gått igenom eller ens nämnt de norska sjukjournalerna i sina otaliga artiklar och rapporter om fenomenet apatiska flyktingbarn.

Jag har noggrant gått igenom journalerna samt talat med den norska sjuksköterskan Inger Schanche,då chef för asylvården i Norge, samt Guri Emilie Kanavin som var med på planet vid utvisningarna. I journalerna finns tydliga fall av både Münchhausen by proxy och (tvångs)simulering, vilket bekräftas av de norska sjuksköterskorna. Det finns också tydliga bevis på att några av barnen blir mycket friskare efter att de har separerats från föräldrarna.

Det absolut mest tragiska fallet rör en 9-årig pojke. Han är, eller framstår,som svårt apatisk när han kommer till Norge, sitter i rullstol,sondmatas och bär blöja. Men när han separeras från föräldrarna och bli omhändertagen av sjuksköterskor blir han nästan helt frisk inom två veckor: han leker, pratar och går.
Dessvärre rymmer familjen från sjukhuset och åker till Sverige, där den 9-årige pojken återigen blir svårt sjuk när han tas om hand av svenska BUP-läkare. Det är omöjligt att inte tänka på Nermin och Anahit när man läser om pojken.

Gellert Tamas nämnde överhuvudtaget inte den här berättelsen i Uppdrag Granskning. Och när han väl skriver om den i sin bok är källorna så förvanskade att pojkens öden mest liknar en litterär fantasi. Liksom resten av Tamas rapportering kring de norska fallen, och mycket annat i hans bok.

I P1 Medierna som gick häromdagen fortsätter Geller Tamas i samma linje. Medierna gör dessvärre konfliktradio, som snarare förvirrar lyssnaren än förklarar vad som faktiskt har hänt.

Vi har på Magasinet Filter gjort en sammanställning som jämför det som står i Tamas bok med det som står i journalerna. Gå in och se för er själva vad ni tycker verkar rimligast.

Nytt reportage: Apatiska barn tvingades spela sjuka

Sedan några dagar tillbaka finns mitt reportaget om de apatiska flyktingbarnen att köpa i tidningskioskerna eller på Magasinet Filters hemsida. Det handlar framför allt om Nermin och Anahit, två före detta så kallade apatiska flyktingbarn, som nu i vuxen ålder berättar om det helvete de fick gå igenom när deras föräldrar tvingade dem att spela apatiska. De inte bara tvingade dem att spela, utan de svälte dem, slog dem och Nermin tvingades att sitta i rullstol i 3, 5 år. Jag har sett och hört mycket under mina drygt 20 år som reporter, men ingenting har påverkat mig så mycket som deras historier och öden.

Jag går också igenom hela historien om de apatiska, hur Svenska Barnläkareföreningen och framför medier gjorde det tabu att ens ifrågasätta att vissa barn inte var sjuka på riktigt. I princip har hela samhället passivt sett på när barn har blivit misshandlade.

Reportaget har på det stora hela mottagits ganska väl, men har på vissa håll bemötts antingen med kritik eller total tystnad. Så många människor har investerat så mycket i den här känsloladdade frågan. När deras världsbild nu faller ihop har de svårt att hantera den nya verkligheten. För att inte tala om Gellert Tamas och barnläkaren Henry Aschers smått bisarra motattacker med sedvanlig brunsmetning.

I mån av tid kommer jag att kommentera debatten om de apatiska här på hemsidan.

Avanti!

/Ola

Tittarsiffror och bokprojekt – Ola Sandstig

Det SVT-program som jag arbetade med under vintern och våren blev något av en succé. Flera av de sex programman i serien Arvinge Okänd  hade över en miljon tittare, vilket är oerhört bra i dagens medielandskap. Ett av programmen blev till och med nominerat till Stora journalistpriset. Gattis till Lisa Jarenskog, som skrev manus och gjorde research!

Programmet handlar om en liten pojke med Downs syndrom som blev lämnad i Sverige av sina föräldrar på 1950-talet. En tung och hjärtskärande historia, föräldrarna hade suttit i tyskt koncentrationsläger, genomlevt gettot i polska Lodz och flytt till Sverige där modern födde en pojke. Gå in på SVT Play  för se hur det slutade. Där finns också de andra programmen.

Bokprojektet ”fake news” fortsätter oförtrutet. Jag arbetar för tillfället heltid med boken och vi är väl färdiga med en tredjedel. Boken kommer alltså handa om mediernas rapportering av framför allt migrationsfrågor, detta känslospäckade ämne. När vi säger ”fake news” menar vi  inte att allt som skrivs är falska nyheter, det är snarare än ripost på ett uttryck som många slarvigt slängt omkring sig. Vad jag framför allt har sett hittills är den aktivism som många medier har ägnat sig åt när de skrivit om frågor som har med migration att göra.

Under några epoker har det varit hårresande hur många journalister gett avkall på de principer som annars omhuldas av kåren: opartiskhet och saklighet. Ibland har rapporteringen dessvärre bidragit till ett samtalsklimat som har påverkat samhället i negativ riktning och stängt av den öppna debatten. För tillfället håller jag på med frågan om de så kallade apatiska barnen, eller rättare sagt asylsökande familjer vars barn drabbades av uppgivenhetssyndrom.

Debatten svängde från att vara trevande och förvirrad, till att barnen simulerade, till att allt var en fråga om asylpolitik. Nya rön, forskning och behandlingsmetoder har nu tillkommit som ställer mycket av gammal konsensus på ända. Det här är riktigt, riktigt intressant och spännande!

 

 

Premiär för Arvinge okänd


Programledare Niklas Källner med hemliga gäster

 

När månskensbonden och stålarbetaren Helge Holm dog för några år sedan hittade man inte alla arvtagare. Ett gammalt fotografi på två små barn, taget någon gång på 50-talet, skvallrade om att det fanns fler släktingar, troligen i USA. Men exakt var fanns dom här barnen? Och var de överhuvudtaget i livet?
Det här är upptakten till säsongen första program, Bröderna som inte sågs, av SVT:s Arvinge Okänd, där jag under sju månader arbetat som researcher, inslagsproducent och manusförfattare. Spänning, känslor och humor utlovas. Premiär idag, men avsnitten kommer även att ligga på SVT play:

https://www.svtplay.se/video/18950186/arvinge-okand/arvinge-okand-sasong-2-broderna-som-aldrig-sags?start=auto&tab=2018

Om programmet: https://www.svt.se/arvinge-okand/

Afghanutvisningarna – Uppdrag Granskning

Den 25 oktober visade Uppdrag Granskning Afghanutvisningarna, (finns SVT play). Jag och  Janne Josefsson var reportrar och min del i det hela var, förutom en hel del research, framför allt en resa till Kabul för att se hur mottagandet av utvisade afghaner fungerar och göra intervjuer med folk på plats. Vi hade mindre tid än normalt för att göra ett UG-program men jag löste det som brukligt – sov mindre, gick upp klockan fem på morgonen istället för klockan sju.

Jag visste att ämnet är oerhört laddat men tyckte nog att vi hittade en hyfsat balanserad ton även om vi inte kunde täcka in alla aspekter. Förvånande nog verkar de flesta hålla med. Erik Helmerson i DN skrev att ”Afghanutvisningarna” hör till den bästa journalistik om flyktingar och migration jag sett” och Göran Greider skrev att Uppdrag Granskning lyckades göra ett allsidigt reportage kring dessa frågor om liv och död.

Att Helmerson, Greider och faktiskt även någon av asylgrupperna samt en SD-vänlig blogg (!) gav programmet godkänt är ett tecken på att det går att göra problematiserande journalistik kring flyktingfrågor som de flesta kan ta till sig, oavsett politisk läggning.

/Ola Sandstig

 

 

Det gömda rummet – en historia om systematisk matfusk, papperslösa och förgiftningar

Förra veckan gick jag i hamn med ett reportage på Uppdrag Granskning som jag arbetat med sedan i höstas. Det handlar om en av Sveriges största importörer av asiatiska livsmedel, Hung Fat Trading, som ingår i en koncern om sju bolag.  Reportaget ligger på SVT Play, och handlar om hur koncernen systematiskt märker om varor, framför allt genom att sudda ut datumstämplar med en thinnerlösning.  De som har gjort smutsjobbet är framför allt mongoliska arbetare som varit asylsökande eller vistats illegalt i landet. Flera av dem har skadats när de andats in thinnerlösningen, andra har skadat sig i olika fallolyckor. Samtidigt har bolaget kasserat ut närmare fyra miljoner kronor från arbetsförmedlingen för så kallade nystartsjobb. Vad bolaget inte visste var att de anställda förevigade arbetet med sin mobilkameror…

Under min år som reporter har jag nog aldrig sett ett företag som så cyniskt hanterat både mat och människor. Intresset för programmet har varit enormt, med närmare runt en miljon tittare. Det är få saker som berör oss så mycket som vad vi äter. På SVT:s hemsida finns allt om granskningen.

/Ola Sandstig

En bedräglig god man

Det har varit mycket fokus på granskningen om Researchgruppen i den här bloggen, vilket i en tid var nödvändigt med tanke på omständigheterna. När jag blev intervjuad i svenska Journalisten för något år sedan ställde reportern frågan till mig: ”Varför gör du så många granskningar om vänsterextremism”. Jag svarade att jag har gjort två (2) gräv om vänsterextremism på 18 år. Vare sig frågan eller svaren kom med i intervjun.

Det mesta jag gör handlar  med andra ord om helt andra saker. Som gode män till exempel. Det här programmet gick i förra veckan- En bedräglig god man.  Finns fortfarande på SVT Play. Handlar om en god man som förskingrat äldre och funktionsnedsatta kvinnors pengar.  Troligen över en halv miljon kronor.  Att den gode mannen ställde upp på en intervju som vi dessutom gjorde i hennes lägenhet är näst intill chockerande ovanligt. Framför med tanke på att många av de saker hon påstod sig ha handlat till sina huvudmän (de som hon är satt att hjälpa) återfanns i hennes lägenhet.