Välgörenhetsorganisationen Giving People samlade in tiotals miljoner av både privatpersoner och företag, men ingen visste egentligen vart pengarna gick. Löftet: pengarna skulle gå direkt till utsatta familjer, här och nu. Resultatet: bara ett par procent gick dit de skulle.

Hela granskningen finns på P4 Väst hemsida och den som har 22 minuter över kan lyssna på Giving People och gåvobluffen: Pengarna som aldrig nådde barnen.

P4 Västs reporter Frida Grönholm och jag började undersöka Giving People redan på våren 2021, som en del i den större granskningen Godhetsindustrin, där vi kunde visa att en rad olika organisationer – tidiga Missing People, sökorganisationen Fikk, Nattvandrarna Sverige och Nolltolerans mot mobbning i bästa fall hade oerhört tveksamma pengainsamlingar, i sämsta fall rent lögnaktiga. Gemensam nämnare var ett telemarketingbolag i Örebro, Svenska Affärskoncept AB.

Jag skulle nog säga att det här är den största granskningen av välgörenhetsorganisationer som gjorts i svenska medier och den har säkert genererat ett 50-tal nyhetsinslag, spridning i alla Sveriges Radios kanaler (nåväl, kanske inte P2), samarbete med P1 Kaliber, morgontidningar, kvällstidningar, poddar, SVT:s morgonsoffa med mera. Reportrarna på P4 Väst har nog heller aldrig fått ta del av så mycket svordomar och mustigt dialektala besvikelser som under den här perioden. Få saker gör folk så arga som när de skänkt pengar till något som i efterhand visade sig vara något annat.

I höstas gjorde vi på P4 Väst ett tiotal inslag om ambulanstillgången i Västra Sverige, med fokus på glesbygden. Vad som väckte intresset var att två mammor i Bengtsfors dött efter sena ambulanslarm/låga prioriteringar under bara ett år.

1. Ambulansen dröjde och sexbarnsmamma dog – ”hon hade mycket ont”
2. SOS larmade inte ut ambulans – Abdihamids mamma dog i en taxi

Bägge fallen var oerhört tragiska för familjerna och de var ett tecken på något inom akutvården inte fungerade. Dels fungerade inte regionens egna utredningar. När de utredde det första fallet gjorde utredningen sken av att mamman (Mustafas Deenows gravida fru Hawo) redan var död när hon kom fram till sjukhuset och att en snabbare utryckning inte hade spelat någon roll. Men när jag läste sjukhusjournalerna framgick att läkarna hade kämpat med hennes liv i över en timma.

Fakta är bästa vapnet mot rasism, sade en politiker. Det blev precis tvärtom, sade en annan. Få rapporter har väckt så stor uppmärksamhet om Sandvikenrapporten, som beräknade att Sandviken tjänade en halv miljard om året på invandring, trots att hälften av invandrarna gick arbetslösa. Rapporten blev först hyllad och sedan förlöjligad. Men hur kom den egentligen till? Och vad har nyhetsmagasinet Fokus med saken att göra? Texten nedan kom till hösten 2018, men är tidigare opublicerad.

Bland det första man ser när man svänger av från E 16 och åker in mot Sandviken är ståljätten Sandviks gula höghus med sin sobra tillbyggnad i tonat glas. Den andas Silicon Valley snarare än bruksort och mycket riktigt är Sandvik AB en av Sveriges mest framgångsrika företagskoncern, med verksamhet i 130 länder och notering på Nasdaq-börsen i USA. Men rötterna finns i Sandviken, där runt 6000 personer arbetar på företaget.

Granskningar av HVB-hem har varit något av en stapelföda bland journalister och många bra och viktiga berättelser har kommit fram. På senvåren 2020 sedan började jag på P4 Väst att granska HVB-hemmet Stubben i Melleruds kommun. Det är ett familjeägt HVB-hem där folk i ledningen systematiskt kränkte och även misshandlade intagna flickor. Jag har haft kontakt runt 30 flickor som var inskrivna på hemmet och ett tiotal behandlare med sammanlagt 20 års erfarenhet från Stubben HVB. Deras vittnesmål är samstämmiga.

En av ägarna fick ständiga aggressionsutbrott, framför allt vid läggdags, och flickorna hade ofta blåmärken med med avtryck efter han fingrarna på armarna. Flickor, så unga som 13-14 är, kunde brottas ner och hållas nere med ett knä i ryggen. Och så vidare. Av den utlovade behandlingen, MI-samtal, KBT och så vidare blev det ingenting. Alla, inklusive de behandlare jag talat med beskrev hemmet som ”en förvaring”.

Från och med mars 2020 har jag arbetat på Sverige Radio P4 Väst som grävreporter och har kontrakt 2021 ut. Sedan några månader tillbaka jobbar Frida Grönlund och jag med ett projekt som gå under namnet Godhetsindustrin: det vill säga organisationer som samlar in pengar till behjärtansvärda ändamål, men där den absolut största delen av de insamlade pengar inte går till verksamheten utan till en person eller ett bolag bakom.

Vi har hittills granskat sökorganisationerna Fikk och Missing People (innan Missing People fick 90-konto)
Ni kan botanisera på P4 Västs hemsida https://sverigesradio.se/grupp/34454
eller bara söka P4 Väst och godhetsindustrin.
Där finns en podd som sammanfattar halvtiden av grävet, som är pågående:

P4 Podden: Spelet om pengarna i Fikk och Missing People

Jag vann Föreningen Grävande Journalisters pris Guldspaden för reportaget Ohörda rop i Magasinet Filter. Väldigt roligt! Nästa vecka kommer boken De apatiska barnen – och samhället som svek på bokförlaget Mondial. Jag misstänker att det blir en del att göra…

https://magasinetfilter.se/filterbubblan/de-norska-sjukjournalerna-och-gellert-tamas/

I Norge tog man 2004-2005 emot sex flyktingbarn som hade blivit apatiska i Sverige. De norska fallen är unika eftersom alla sjukjournalerna blivit offentliga handlingar och man exakt kan följa vad som händer under vistelsen på vårdinrättningarna. I tre av fallen finns dessutom rapporterna från utvisningarna med i materialet. Inget motsvarande existerar i Sverige och det är märkligt att ingen svensk läkare har gått igenom eller ens nämnt de norska sjukjournalerna i sina otaliga artiklar och rapporter om fenomenet apatiska flyktingbarn.

Jag har noggrant gått igenom journalerna samt talat med den norska sjuksköterskan Inger Schanche,då chef för asylvården i Norge, samt Guri Emilie Kanavin som var med på planet vid utvisningarna. I journalerna finns tydliga fall av både Münchhausen by proxy och (tvångs)simulering, vilket bekräftas av de norska sjuksköterskorna. Det finns också tydliga bevis på att några av barnen blir mycket friskare efter att de har separerats från föräldrarna.

Det absolut mest tragiska fallet rör en 9-årig pojke. Han är, eller framstår,som svårt apatisk när han kommer till Norge, sitter i rullstol,sondmatas och bär blöja. Men när han separeras från föräldrarna och bli omhändertagen av sjuksköterskor blir han nästan helt frisk inom två veckor: han leker, pratar och går.
Dessvärre rymmer familjen från sjukhuset och åker till Sverige, där den 9-årige pojken återigen blir svårt sjuk när han tas om hand av svenska BUP-läkare. Det är omöjligt att inte tänka på Nermin och Anahit när man läser om pojken.

Gellert Tamas nämnde överhuvudtaget inte den här berättelsen i Uppdrag Granskning. Och när han väl skriver om den i sin bok är källorna så förvanskade att pojkens öden mest liknar en litterär fantasi. Liksom resten av Tamas rapportering kring de norska fallen, och mycket annat i hans bok.

I P1 Medierna som gick häromdagen fortsätter Geller Tamas i samma linje. Medierna gör dessvärre konfliktradio, som snarare förvirrar lyssnaren än förklarar vad som faktiskt har hänt.

Vi har på Magasinet Filter gjort en sammanställning som jämför det som står i Tamas bok med det som står i journalerna. Gå in och se för er själva vad ni tycker verkar rimligast.

Sedan några dagar tillbaka finns mitt reportaget om de apatiska flyktingbarnen att köpa i tidningskioskerna eller på Magasinet Filters hemsida. Det handlar framför allt om Nermin och Anahit, två före detta så kallade apatiska flyktingbarn, som nu i vuxen ålder berättar om det helvete de fick gå igenom när deras föräldrar tvingade dem att spela apatiska. De inte bara tvingade dem att spela, utan de svälte dem, slog dem och Nermin tvingades att sitta i rullstol i 3, 5 år. Jag har sett och hört mycket under mina drygt 20 år som reporter, men ingenting har påverkat mig så mycket som deras historier och öden.

Jag går också igenom hela historien om de apatiska, hur Svenska Barnläkareföreningen och framför medier gjorde det tabu att ens ifrågasätta att vissa barn inte var sjuka på riktigt. I princip har hela samhället passivt sett på när barn har blivit misshandlade.

Reportaget har på det stora hela mottagits ganska väl, men har på vissa håll bemötts antingen med kritik eller total tystnad. Så många människor har investerat så mycket i den här känsloladdade frågan. När deras världsbild nu faller ihop har de svårt att hantera den nya verkligheten. För att inte tala om Gellert Tamas och barnläkaren Henry Aschers smått bisarra motattacker med sedvanlig brunsmetning.

I mån av tid kommer jag att kommentera debatten om de apatiska här på hemsidan.

Avanti!

/Ola

Mina reportage i Filter finns numer att läsa på tidningens hemsida. Det är möjligt att man kan läsa något av dem gratis utan att ta en prenumeration. I övrigt är det en utmärkt tidning väl värd en prenumeration!

Det SVT-program som jag arbetade med under vintern och våren blev något av en succé. Flera av de sex programman i serien Arvinge Okänd  hade över en miljon tittare, vilket är oerhört bra i dagens medielandskap. Ett av programmen blev till och med nominerat till Stora journalistpriset. Gattis till Lisa Jarenskog, som skrev manus och gjorde research!

Programmet handlar om en liten pojke med Downs syndrom som blev lämnad i Sverige av sina föräldrar på 1950-talet. En tung och hjärtskärande historia, föräldrarna hade suttit i tyskt koncentrationsläger, genomlevt gettot i polska Lodz och flytt till Sverige där modern födde en pojke. Gå in på SVT Play  för se hur det slutade. Där finns också de andra programmen.

Bokprojektet ”fake news” fortsätter oförtrutet. Jag arbetar för tillfället heltid med boken och vi är väl färdiga med en tredjedel. Boken kommer alltså handa om mediernas rapportering av framför allt migrationsfrågor, detta känslospäckade ämne. När vi säger ”fake news” menar vi  inte att allt som skrivs är falska nyheter, det är snarare än ripost på ett uttryck som många slarvigt slängt omkring sig. Vad jag framför allt har sett hittills är den aktivism som många medier har ägnat sig åt när de skrivit om frågor som har med migration att göra.

Under några epoker har det varit hårresande hur många journalister gett avkall på de principer som annars omhuldas av kåren: opartiskhet och saklighet. Ibland har rapporteringen dessvärre bidragit till ett samtalsklimat som har påverkat samhället i negativ riktning och stängt av den öppna debatten. För tillfället håller jag på med frågan om de så kallade apatiska barnen, eller rättare sagt asylsökande familjer vars barn drabbades av uppgivenhetssyndrom.

Debatten svängde från att vara trevande och förvirrad, till att barnen simulerade, till att allt var en fråga om asylpolitik. Nya rön, forskning och behandlingsmetoder har nu tillkommit som ställer mycket av gammal konsensus på ända. Det här är riktigt, riktigt intressant och spännande!