Kategoriarkiv: Uncategorized

Premiär för Arvinge okänd


Programledare Niklas Källner med hemliga gäster

 

När månskensbonden och stålarbetaren Helge Holm dog för några år sedan hittade man inte alla arvtagare. Ett gammalt fotografi på två små barn, taget någon gång på 50-talet, skvallrade om att det fanns fler släktingar, troligen i USA. Men exakt var fanns dom här barnen? Och var de överhuvudtaget i livet?
Det här är upptakten till säsongen första program, Bröderna som inte sågs, av SVT:s Arvinge Okänd, där jag under sju månader arbetat som researcher, inslagsproducent och manusförfattare. Spänning, känslor och humor utlovas. Premiär idag, men avsnitten kommer även att ligga på SVT play:

https://www.svtplay.se/video/18950186/arvinge-okand/arvinge-okand-sasong-2-broderna-som-aldrig-sags?start=auto&tab=2018

Om programmet: https://www.svt.se/arvinge-okand/

Status crowdfunding: 59 277 kr

Hej
Vi tackar stort för alla bidrag som hittills fått in! 59 277 kronor – nu är i alla fall halva tryckkostnaden betald. Jag har fått lite frågor på mejlen och kan sammanfatta svaren här, då det säkert är fler som undrar.

*Alla som swishar, eller sätter in pengar är anonyma, förutom för banken och den som har kontot, alltså Ola Sandstig. Jag kommer att hålla alla namn och telefonnummer för mig själv och behandla dem som jag behandlar vilken anonym källa som helst, källskyddet gäller! Inga kommer hamna i några kundregister eller liknande.

*Vi gör vårt bästa för att boken ska komma ut efter sommaren, typ början september.

*Skulle, mot all förmodan, projektet inte bli av så skickas naturligtvis alla pengarna tillbaka. I så fall kommer jag att redovisa kontohändelser för den som ber om det. (anonymiserat så klart)

*Inom kort startar vi en hemsida som enbart är till för projektet, på adressen: www.bokenfakenews.se

Stort tack!

Ola & Chang

”Fake News” – ny bok om etablerade mediers bristande rapportering

Jag har arbetat som journalist i tjugo år. Sedan 2009 har jag i huvudsak ägnat mig åt grävande journalistik och varit involverad i ett tiotal program på Sveriges Radios Kaliber och uppåt 15 program på Uppdrag Granskning. Det har varit oerhört lärorikt och spännande. Inte minst har det gett mig en inblick i hur medierna fungerar i samhället, vad som blir en nyhet, vad som inte blir en nyhet och vilka mekanismer som styr.

År 2009 gjorde vi en granskning av Sverigedemokraterna i Kaliber. Valet skulle hållas om ett år och tillsammans med redaktören Sanna Klinghoffer och reportern Anna Jaktén planerade vi reportaget minutiöst. Vi anlitade tre personer som skulle arbeta undercover. De gick med i partiet, spelade in vad som sades på mötena och en av dem avancerade så långt att hon kunde följa med på Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (fylle)resa till Tallinn.

Själv gjorde jag det synliga reporterarbetet, gick på torgmöten, intervjuade partiföreträdare och gick igenom flöden i sociala medier, som på den tiden var en bråkdel så stora och betydelsefulla som i dag. Programmet fick en viss draghjälp när en av våra reportrar blev avslöjad som infiltratör när hon och två Sverigedemokrater befann sig i en trång hytt på den spritdränkta Tallinnfärjan. De tog hennes väska, där en del av inspelningsutrustningen fanns och slängde den överbord. De visste dock inte att hon hade en dold mikrofon och en liten bandspelare under kläderna. Jag kommer tydligt ihåg sekvensen när jag satt med ljudfilerna i klippningsarbetet, hennes paniska andetag när hon skräckslagen springer ut ur hytten.

Vi gjorde tre halvtimmas program. Det första var en allmän teckning av Sverigedemokraterna med några rasistiska uttalanden på ett internt möte. Det andra var från Tallinnkryssningen, där de unga partikamraterna hinkade kopiösa mängder alkohol och spelade vit makt musik med starkt antisemitiska texter (jag blev inte förvånad när moderpartiet fem-sex år senare bröt med SDU, Sverigedemokratisk Ungdom.) Vi visade att den nolltolerans som partiet hade mot rasism utåt, inte riktigt gällde mellan skål och vägg.

I det tredje programmet vände vi helt och hållet på steken. Vi intervjuade partiföreträdare som hade blivit förföljda, trakasserade och ibland grovt misshandlade för sin åsikter. Det var i princip ordningsstörningar på varenda torgmöte som SD hade och de som lyssnade på SD var snarare förskrämda pensionärer än aggressiva skinnskallar. Samtliga aggressioner kom från motståndarna till SD, AFA-aktivister och liknande.

“Jag gillade de två första programmen, men inte det tredje” var den vanliga reaktionen. Personligen är jag nog mest stolt över just det tredje programmet, för det låg i linje med våra principer men gick emot våra instinkter. Istället för att basha SD en tredje gång försvarade vi deras rätt att uttrycka sina åsikter. Än idag tror jag att det vi gjorde var något unikt.

Det var också 2009 som jag började läsa så kallade alternativa medier, eller helt enkelt digitala medier som inte hade någon större finansiell uppbackning. Det kom förstås med jobbet, men jag fortsatte att hålla mig uppdaterad i den ständigt växande floran. Och det handlade inte bara om invandring, utan det kunde vara klimatforskning, kriminalitet, genmodifierade grödor, stamcellsforskning, kärnkraft, genusvetenskap, ofta ämnen som väckte starka känslor för och emot. Och, upptäckte jag, ämnen där argumenten var färgade av ideologi och indignation.

Det enda som hjälpte en att navigera i det nya landskapet var fakta. Klimatrapporter, forskning om evolution och biologi, rapporter om strålning, om GMO, reda siffror från SCB, OECD, EUROSTAT, IPCCC och så vidare. Det finns hur mycket som helst där ute.

Vad jag märkte, och vad som är poängen med den här texten, är att de etablerade medierna inte sällan har fel. Naturligtvis har alternativa medier också fel, men kraven på etablerade medier är större. Framför allt när det gäller laddade ämnen är det ofta som medier överdriver, underdriver, undanhåller viktig information, feltolkar, lägger in egna värderingar, är dåligt pålästa, eller i värsta fall: ljuger. Det märks också väldigt tydligt på hur medierna tar emot diverse rapporter. Jag har sett exempel hur metodologiska missfoster okritiskt återgivits och till och med höjts till skyarna för att rapportförfattarna kommit fram till “rätt” slutsats. Samtidigt har författare till minutiöst noggranna arbeten/rapporter/böcker avfärdats för att de kommit fram till en obekväm slutsats. Det rimmar illa med den höga svansföring som många etablerade medier har.

I oktober gick statliga Vinnova ut med att de inför valet satsar 1,9 miljoner kronor på att motverka “fake news”, “ogrundade påståenden” och “irrelevanta fakta”, vad det nu innebär. Uppdraget har gått till de stora mediehusen Sveriges Television, Bonnier, Schibsted Sverige, NTM och Sveriges Radio.

Målet är uppenbart att granska sociala medier och möjligen “alternativa medier”- vilket säkert kan behövas. Samtidigt skaver det betänkligt när staten sponsrar etablerade medier för riktade granskningar. Vem ska avgöra vad som är “irrelevanta fakta”. Ska staten och tredje statsmakten verkligen samarbeta? Och är det inte så att etablerade mediers möjligheter att påverka valutgången är betydligt större än alla trollarméer tillsammans.

För någon vecka sedan fick jag ett samtal av Chang Frick. Han driver en sajten Nyheter Idag som räknas till de mer städade varianterna av “alternativa medier”, och är med i pressetiska systemet. Det betyder att man kan anmäla sajten till pressombudsmannen, om man tycker att den överskridit de pressetiska reglerna.

Chang Frick har också varit aktiv i Sverigedemokraterna en gång i tiden. Jag vet inte om han satt på Tallinnfärjan och skrålade när Kaliber gick undercover (gjorde du det Chang?)*, men jag vet att han är en driven reporter, med en energi som får de flesta murvlar att se ut som sengångare.

Chang har, liksom jag, ett stort antal exempel när etablerade medier varit så tendentiösa att rapporteringen att nyheten i princip blivit “fake news”, åtminstone med Vinnovas tolkning. Fake News kommer också att blir titeln på den bok vi nu planerar att skriva tillsammans – jag kunde inte säga nej till hans förslag. Vi kommer i lugn ro gå genom ett antal konkreta exempel på mediers bristande rapportering. Alla som omnämns kommer få en möjlighet att förklara sig varför det blev som det blev. Det kommer bli en bra bok. Det kommer bli den boken som du vill läsa 2018.

För att nå dit behöver vi din hjälp. Det är inte gratis att ge ut böcker och samtidigt vill vi vara så oberoende som det bara går. Boken kommer därför att finansieras via crowdfunding. Detaljerna om hur, när, var kommer snart dyka upp på den här sajten och förstås på andra platser.

Avanti!

Ola Sandstig

*Nej Chang var inte med på resan: ”Jag gillade aldrig det där öldrickandet och skrålandet”

Afghanutvisningarna – Uppdrag Granskning

Den 25 oktober visade Uppdrag Granskning Afghanutvisningarna, (finns SVT play). Jag och  Janne Josefsson var reportrar och min del i det hela var, förutom en hel del research, framför allt en resa till Kabul för att se hur mottagandet av utvisade afghaner fungerar och göra intervjuer med folk på plats. Vi hade mindre tid än normalt för att göra ett UG-program men jag löste det som brukligt – sov mindre, gick upp klockan fem på morgonen istället för klockan sju.

Jag visste att ämnet är oerhört laddat men tyckte nog att vi hittade en hyfsat balanserad ton även om vi inte kunde täcka in alla aspekter. Förvånande nog verkar de flesta hålla med. Erik Helmerson i DN skrev att ”Afghanutvisningarna” hör till den bästa journalistik om flyktingar och migration jag sett” och Göran Greider skrev att Uppdrag Granskning lyckades göra ett allsidigt reportage kring dessa frågor om liv och död.

Att Helmerson, Greider och faktiskt även någon av asylgrupperna samt en SD-vänlig blogg (!) gav programmet godkänt är ett tecken på att det går att göra problematiserande journalistik kring flyktingfrågor som de flesta kan ta till sig, oavsett politisk läggning.

/Ola Sandstig

 

 

Det gömda rummet – en historia om systematisk matfusk, papperslösa och förgiftningar

Förra veckan gick jag i hamn med ett reportage på Uppdrag Granskning som jag arbetat med sedan i höstas. Det handlar om en av Sveriges största importörer av asiatiska livsmedel, Hung Fat Trading, som ingår i en koncern om sju bolag.  Reportaget ligger på SVT Play, och handlar om hur koncernen systematiskt märker om varor, framför allt genom att sudda ut datumstämplar med en thinnerlösning.  De som har gjort smutsjobbet är framför allt mongoliska arbetare som varit asylsökande eller vistats illegalt i landet. Flera av dem har skadats när de andats in thinnerlösningen, andra har skadat sig i olika fallolyckor. Samtidigt har bolaget kasserat ut närmare fyra miljoner kronor från arbetsförmedlingen för så kallade nystartsjobb. Vad bolaget inte visste var att de anställda förevigade arbetet med sin mobilkameror…

Under min år som reporter har jag nog aldrig sett ett företag som så cyniskt hanterat både mat och människor. Intresset för programmet har varit enormt, med närmare runt en miljon tittare. Det är få saker som berör oss så mycket som vad vi äter. På SVT:s hemsida finns allt om granskningen.

/Ola Sandstig

En bedräglig god man

Det har varit mycket fokus på granskningen om Researchgruppen i den här bloggen, vilket i en tid var nödvändigt med tanke på omständigheterna. När jag blev intervjuad i svenska Journalisten för något år sedan ställde reportern frågan till mig: ”Varför gör du så många granskningar om vänsterextremism”. Jag svarade att jag har gjort två (2) gräv om vänsterextremism på 18 år. Vare sig frågan eller svaren kom med i intervjun.

Det mesta jag gör handlar  med andra ord om helt andra saker. Som gode män till exempel. Det här programmet gick i förra veckan- En bedräglig god man.  Finns fortfarande på SVT Play. Handlar om en god man som förskingrat äldre och funktionsnedsatta kvinnors pengar.  Troligen över en halv miljon kronor.  Att den gode mannen ställde upp på en intervju som vi dessutom gjorde i hennes lägenhet är näst intill chockerande ovanligt. Framför med tanke på att många av de saker hon påstod sig ha handlat till sina huvudmän (de som hon är satt att hjälpa) återfanns i hennes lägenhet.

 

 

Granskningen av Researchgruppen friad!

Pressens opinionsnämnd fann ” inte skäl till pressetiskt klander” av min granskning om Researchgruppen och publiceringen som helhet i Dagens Samhälle.
Normalt sett skriver man inte om ett friande för att inte förvärra eventuell publicitetsskada, men i det här fallet skedde allt inför öppen ridå. Flera tidningar skrev om anmälan och i sociala medier var det en följetong.

Hela intervjun med Martin Fredriksson

Dagen Samhälle publicerar idag hela intervjun med Martin Fredriksson. Jag har rensat lite prat i början, före intervjun  kommer igång, och tagit bort lite mot slutet. Saker som saknar relevans för reportagets innehåll.

Den skulle släppts tidigare, men har inte haft tid att renskriva. Fullt upptagen med att svara på mejl, telefonsamtal och lösa problem med twittrare som fejkat konton i mitt namn och sprider en massa dynga.

/Ola