Fakta är bästa vapnet mot rasism, sade en politiker. Det blev precis tvärtom, sade en annan. Få rapporter har väckt så stor uppmärksamhet om Sandvikenrapporten, som beräknade att Sandviken tjänade en halv miljard om året på invandring, trots att hälften av invandrarna gick arbetslösa. Rapporten blev först hyllad och sedan förlöjligad. Men hur kom den egentligen till? Och vad har nyhetsmagasinet Fokus med saken att göra? Texten nedan kom till hösten 2018, men är tidigare opublicerad.

Bland det första man ser när man svänger av från E 16 och åker in mot Sandviken är ståljätten Sandviks gula höghus med sin sobra tillbyggnad i tonat glas. Den andas Silicon Valley snarare än bruksort och mycket riktigt är Sandvik AB en av Sveriges mest framgångsrika företagskoncern, med verksamhet i 130 länder och notering på Nasdaq-börsen i USA. Men rötterna finns i Sandviken, där runt 6000 personer arbetar på företaget.

Längs hela vägen fram till centralstationen skymtar Sandviks industriområde fram mellan björkarna. Efter Volvo i Göteborg är industriområdet störst i hela Sverige och Sandvik gör i princip allt man kan föreställa sig med en bit stål – och lite till. Stålet finns i skridskoskenorna hos världens bästa hockeyspelare, i rakblad, i bil- och flygplansindustrin och till och med inuti människor i form av proteser, höftledskulor och pacemakers.

Sandviken följer alltså inte riktigt schablonen av bruksorten där det gamla bruket står och vittrar bort vid ån. Där farbröder med knotiga händer sitter på parkbänkar och berättar om hur livet var förr, innan allting gick åt helvete, innan ungdomarna drog och lämnade kvar de gamla, halta och lytta. Nej, i Sandviken idag är problemen av en annan sort. Bruket står kvar. Visserligen har det varit några varsel, men i Sandviken är det lättare att säga upp än hitta nytt folk.

Redan 2013 berättade Sandviks rekryteringschef Veronica Magnusson till lokaltidningen att bolaget var smått desperat efter folk: ”Det kan vara allt från teknikingenjörer, maskiningenjörer, utvecklingsingenjörer, automationsingenjörer. Jag kan hålla på hur länge som helst”. Men: ”Som det är nu är det färre och färre som väljer att utbilda sig vilket innebär att vi som bolag har färre att välja mellan”.

Och idag, fem år senare, säger Carl-Ewert Ohlsson, kommunalråd för Centerpartiet i kommunen att läget är lika illa:

– Det finns ingen som har kvalifikationer. Och om jag försöker få ett jobb gjort, privat, åt ett företag eller åt oss i kommunen, så har vi jättesvårt att få de jobben utförda. Du får till exempel inte tag på en byggnadsarbetare. Det finns inga.

Paradoxen är att arbetslösheten i Sandviken är bland de högsta i hela Sverige, 13, 9 procent under 2017. Och skillnaden i arbetslöshet mellan svenskfödda och utrikesfödda är enorm: 6,6 % för svenskfödda, 49,4 procent för utrikesfödda. Nästan hälften av alla utrikesfödda är alltså utan arbete. Det är de högsta siffrorna någonsin och en utveckling som pågått i tio år. När arbetslösheten bland svenskfödda var som högst, strax efter finanskrisen 2010, låg den på 10 procent. Motsvarande siffra för utrikesfödda låg på 30 procent. Sedan har grupperna steg för steg avlägsnat sig från varandra i statistiken, och till sist skapat en klyfta som är vidöppen. En stor del av de utrikesfödda saknar helt enkelt de kvalifikationer som krävs för att få ett arbete och måste försörjas genom olika slags bidrag. Samtidig som kommunen inte får några skatteintäkter.

– Ekonomiskt så har vi gått ihop varje år, lite grand med huvudet ovanför vattnet, men mer är det inte. Och då är vi i högkonjunktur, säger Carl-Ewert Ohlsson.

Miraklet

Den 28 maj 2014 publicerade Arbetarbladet en artikel med rubriken ”Invandrare ger miljoner i kassan”. Enligt artikeln gjorde Sandviken en spektakulär vinst på invandringen, närmare bestämt 511 miljoner per år till kommunen. Nyheten var baserad på en rapport som Sandviken kommun beställt från den kända revisions- och konsultfirman PWC, vilket talade för att den var välgjord. Gefle Dagblad hängde snabbt på, sedan följde Dagens Nyheter, Expressen och Metro efter och gjorde miraklet i Sandviken till en riksangelägenhet.

Det kan inte beskrivas som annat än ett mirakel. När rapporten släpptes hade kommunen Sandviken bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i hela landet. Uträkningarna var baserade på 2012, då andelen utrikes födda som förvärvsarbetade enligt rapporten vad 59 % (egentligen 48 %, mer om det senare), runt 30 procentenheter lägre än motsvarande för svenskfödda. Ändå tjänade Sandviken över en halv miljard per år på gruppen. Hur var det möjligt?

I takt med att artikeln fick allt större spridning var det en fråga som journalisterna på Arbetarbladet själva ställde sig,. På webben blev artikeln veckans mest lästa med flera tusen delningar och med läsarna kom kritiken. Helena Nyman, idag chefredaktör på Dalarnas Tidningar, var 2014 nyhetschef på Arbetarbladet. Hon berättar att reaktionerna på artikeln var häftiga:

– Alla reagerade på rapporten och på siffrorna. Även vi. Vad är det man menar och vad har man räknat? Vi tyckte nog att en man borde kunna lita på en PWC-rapport, men fort det handlar om siffror kan det vara bra att titta närmare på dem.

Reportern bakom artikeln började nu ta kontakt med ekonomer för att få en second opinion. Den 4 juni, en vecka efter första publiceringen, publicerades en uppföljning med rubriken ”Rapport sågas av expert”.

Experten var Måns Norberg, ekonomisk analytiker på Sveriges kommuner och landsting, SKL. Han sade att kommunens kostnader var grovt underskattade. Kostnader för vägar, politisk ledning, kultur och fritid var inte inkluderade. Vidare fokuserade den på ett enskilt år och han påpekade att det är staten som har ekonomiskt ansvar för nyanlända i tre och ett halvt år: ”Om de nyanlända inte får egen försörjning inom två år riskerar det snarare att bli ett kommunalekonomiskt minus”

Gefle Dagblad följde Arbetarbladet exempel och gjorde även de en kritisk uppföljning. Helena Nyman menar att lokaltidningar måste vara extra noggranna med att rätta felaktigheter för de ligger så nära sina läsare. Det är en fråga om trovärdighet:

– Jag tyckte att det var bra att vi gick vidare. Om det är något som känns uppseendeväckande, fram allt om det handlar om pengar och invandring då ska man vara extra noggrann med att redovisa.

På DN, Expressen, Metro och i ett par lokaltidningar var det dock tyst. Ingen uppföljning. Inget tillägg till originalartikeln. Istället fick den goda nyheten från Sandviken enorm spridning. Erik Ullenhag, dåvarande integrationsminister, länkade till DN:s artikel på twitter: ”Ett öppet Sverige handlar om solidaritet men Sandviken påminner om att vi också blir rikare av öppenhet.” I Expressen uttalade sig Sveriges EU-minister Birgitta Olsson under rubriken ”Invandringsrapport hyllas av ministern”. Birgitta Olsson: ”Invandring är frihetsvinst för individen, välfärdsvinst för kommunen och kompetensvinst för företagen”. Andra som twittrade positivt var Fredrik Federley och Malena Ernman.

Men utöver experten på SKL var det flera ekonomer som såg genom det högst fantasifulla och oortodoxa sättet att räkna. Nationalekonomen Tino Sanandaji högg direkt och kallade rapporten för ”ett fiasko som blottar en okunnig elit”. Joakim Ruist, forskare som specialiserat sig på invandringens påverkan på ekonomi, refererade till ”haveriet i Sandviken” och skrev att rapporteringen bidrog till en skönmålning som ”sänker människors förtroende för media och politiker”.

Den 16 juni, när den första och andra omgången av artiklar om Sandvikenrapporten hade klingat av, gjorde det granskande programmet Medierna ett inslag i Sveriges Radio. Ingången var att lokalmedierna gjorde sitt jobb när de återkom med nya artiklar som refererade till kritiken, medan DN och Expressen inte gjorde någonting. I inslaget intervjuades bland annat Tino Sanandaji och DN:s redaktionschef Caspar Opitz.

Tino Sanandaji gick ut hårt och sa att han skäms å Sandvikens vägnar: ”Enligt rapporten så har bara 48 % av invandrarna ens en jobb. Det är katastrofala siffror. Sandviken har ett av dom största utanförskapen i Sverige” Reportern frågade Caspar Opitz om inte DN också borde gjort som lokalpressen, uppföljande kritiska artiklar: ”Vi behandlade inte det här som en större journalistiskt satsning, det var som sagt en ganska kort nyhet vi skrev på webben, vi skrev den inte ens i papperstidningen”, samt ”Jag tycker det är jättebra att de lokala medierna får uppföljningar. Vi har valt att inte göra det”.

Redan i första meningen vilseledde Opitz reportern, möjligen omedvetet. DN publicerade artikeln ”Sandviken tjänar halv miljard på invandring” både på webben och i papperstidningen. Dessutom var det den artikeln som fick mest uppmärksamhet på sidan två i kolumnen ”Mer läsning i dagens DN” där siffran ”500” var både rödfärgad och kraftig uppförstorad och den efterföljande texten ”miljoner årligen tjänar Sandviken på invandring” hade mycket större typsnitt än övriga läshänvisningar i kolumnen.

Inte heller efter Mediernas inslag gjorde DN en uppföljning av artikeln. På webben stod den kvar oförändrad i två år, då man gjorde ett litet förtydligande att det var PWC som står för slutsatserna i rapporten. Men då var bollen redan i rullning.

Reaktion på SD

Ska man förstå hur Sandvikenrapporten kom till måste man gå tillbaka i tiden. Som i många andra Svenska kommuner började befolkningen i Sandviken sakta minska på 1970-talet, på grund av lågkonjunktur, allmän avindustrialisering och utflyttning. På 80- och 90-talet accelererade befolkningsminskningen och i början på 00-talet hade befolkningen minskat med runt 20 procent och Sandvikens kommun rev hundratals lägenheter som stod outhyrda. När sedan befolkning återigen ökade, på grund av invandring, mottogs nyheten självklart som något positivt bland politiker. Olika integrationsprojekt startade och många såg befolkningsökningen som en möjlighet för Sandviken, även om det var för tidigt att dra några säkra slutsatser.

Inför valet 2010 började så smått en diskussion om invandringens ekonomi nå medierna. Den var inte ny, men eftersom det var valår och Sverigedemokraterna enligt alla opinionsmätningar växte fick den ny skjuts. SD kalkylerade stora vinster på minskad invandring i sin skuggbudget och släppte en reklamfilm där muslimska kvinnor i niqab ställdes mot pensionärer. Budskapet: ”Den 19:e september kan du välja invandringsbroms istället för pensionsbroms”.

En dryg vecka innan valet publicerade både Arbetarbladet och Gefle Dagblad smått sensationella uppgifter från Sandviken kommun. Under rubriken ”Invandring är en bra affär” intervjuades Leif Jansson, chefen för tillväxtnämnden. Leif Jansson var samma person som tre år senare skulle stå bakom beställningen av själva Sandvikenrapporten och försvara den i medierna. Nu rörde det sig om andra, men snarlika, beräkningar om vad invandringen ekonomiskt innebar för Sandviken. ”Våra kalkyler visar att intäkterna vida överstiger kostnaderna”, sade Leif Jansson till Gefle Dagblad.

Enligt artikeln var det Statistiska centralbyrån, SCB, som för kommunens räkning gjort undersökningen. Det lät märkligt, men tidningen listade i alla fall vinsterna i en separat faktaruta.

• De utrikesfödda konsumtion beräknas vara 67, 2 miljoner per år
• De skapar ett produktionsvärde av 330, 5 miljoner kronor
• De betalar cirka 43,5 miljoner i skatt
• Genom statsbidrag får kommunen ett tillskott på sammanlagt 18,9 miljoner kronor
• Utrikesfödda genererar cirka 18 miljoner i årliga hyresintäkter för kommunägda Sandvikenhus.

Enligt beräkningen var alltså vinsterna från utrikesfödda i Sandviken kommun drygt 400 miljoner kronor per år. Siffrorna var minst sagt remarkabla och gick helt emot den gängse forskningen i Sverige. Det fanns till exempel inte en enda minuspost. Arbetslösheten för utrikesfödda var vid tidpunkten 30 procent, tre gånger så stor som för inrikes födda. Det framgick inte hur de klarade sig. Inte heller reportrarna verkade undra för de ställde inte en enda kritisk fråga. Begreppet ”produktionsvärde” fick bara passera.

När jag begär ut undersökningen från kommunen får jag svaret att den är bortgallrad ur systemet. Leif Jansson vill inte svara på några frågor alls, vare sig kring artikeln eller kring Sandvikenrapporten. Cecilia Hertzman, avdelningschef för ekonomisk statistik på SCB, lovar dock att kontrollera omständigheterna kring den påstådda undersökningen. Efter tre dagar svarar hon: ”Ursäkta att det tagit lite tid, men jag har fått gräva runt lite. Vi har gjort ett uppdrag till Sandviken, men vad det verkar redan 2001. De uppgifter vi då skickade handlade om hur många utrikesfödda som fanns i kommunen. Vi har inte någon information om vilka intäkter och kostnader som utlandsfödda genererar till en kommun, de uppgifterna samlar vi helt enkelt inte in och kan inte heller ta fram på något annat sätt vad jag känner till.”

Jag klistrar in SCB:s svar i ett mejl och skickar det till förvaltningschefen Leif Jansson och ställer frågan: ”SCB verkar inte ha gjort den undersökning som du påstår. Hävdar du fortfarande att de gjorde undersökningen eller har du bara satt ihop SCB-statistik till en egen rapport?”

Jag får inget svar.

Förvaltningschefens egenhändigt hopsnickrade vinstkalkyl fick inget större genomslag i pressen. Men han gav inte upp. I maj 2012 publicerade tidningen Fokus sin årliga integrationsranking. Den var baserad på ett antal parametrar, exempelvis sysselsättning, ohälsa och inkomster, där man gjorde en jämförelse mellan svenskfödda och utrikesfödda. Fokus mätmetod täckte förstås inte in allt, men den gav ett hum om hur väl de olika kommunerna lyckades i sitt integrationsarbete. Sandviken hamnade på plats 100 av 290 kommuner. När Arbetsmarknad- och trafikförvaltningen, där Leif Jansson var chef, på hösten 2013 skissade på ett underlag till en kommunplan tog de upp Fokus artikel. De kallade rankingen för ”Fokus integrationsindex”. Ett av målen var att: ”Arbeta för god integration av våra invandrande kommunmedborgare, samt motverka rasism och främlingsfientlighet.” Som målnivå angavs att ”Förbättra kommunens placering i Fokus integrationsindex”.

Hösten 2013 var det också dags att planera nästa beräkning av utrikesföddas vinster för Sandviken. Förvaltningschefen Leif Jansson var återigen involverad. I oktober 2013 klubbade arbetsmarknads- och trafiknämnden, som har hand om integrationsfrågor, beslutet ”att göra en upphandling för framtagande av en analys av de socioekonomiska effekterna av invandringen till Sandviken”. Om beslutet hade föregåtts av någon diskussion framgår inte. Enligt protokollet ska det finnas ett beslutsunderlag, men diarienumret består bara av ett årtal och Sandviken kommun kan inte hitta underlaget.

Uppdraget att göra rapporten om de socioekonomiska effekterna av invandringen gick till PWC, Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB, som är ett av Sveriges största konsult- och revisionsbolag. Enligt offerten låg priset på 138 000 kronor exklusive moms. Som beställare står Leif Jansson. Projektledare och kontaktperson på PWC är Magnus Höijer.

Magnus Höijer var ett bekant namn i Sandviken kommun. Han hade varit aktiv i Socialdemokraterna, suttit i kommunstyrelsen och stått på partiets riksdagslista. När han började arbeta som konsult på PWC 2012 hade han 14 år bakom sig i tjänst för Sandvikens kommun, bland annat som gymnasiechef och tillförordnad förvaltningschef. Magnus Höijer och Leif Jansson var alltså gamla kollegor.

Mirakelberäkningen

I PWC-rapporten tog Höijer med sig Janssons sätt att räkna från 2010. En nyckel var begreppet ”produktionsvärde”. Det används ibland inom näringslivet som ett mått på bruttovärdet av produktionen. Framför allt är det vanligt inom skogsbruket som ett mått på hur mycket den avverkade skogen är värd. Dras själva kostnaden av för produktionen – löner, maskiner, lokaler m.m. – får man fram förädlingsvärdet. Produktionsvärdet i sig är alltså inte vinst. Och det säger ingenting om skatteintäkter.

Varför PWC använde produktionsvärde om människor framgår inte. Men det fick i alla fall vinsterna från utrikesfödda att skjuta i höjden. Vad PWC gjorde var helt enkelt att multiplicera antalet utrikesfödda som förvärvsarbetade ett givet år (2012) med kommunens genomsnittliga löner. Enligt siffrorna från SCB förvärvsarbetade bara 48 % av de utrikes födda i gruppen 20-64 år. (I rapporten nämns siffra 59 % men elva procentenheter dras sedan av då de får inkomst från sjukpension, pension mm) Ur rapporten: ”Det totala produktionsvärdet för de 1 334 utrikes födda förvärvsarbetande uppgår 2012 till knappt 540 miljoner kronor på samhällsnivå”.

Produktionsvärdet var alltså de utrikes föddas förmodade inkomster. Ingenting annat.

Efter att ha räknat ut produktionsvärdet plussade rapportförfattarna på med utrikesföddas antagna konsumtion och hyresbetalningar. Här klumpade man ihop alla utrikes födda, både arbetande och bidragstagande. En del av de inkomsterna från de 48 procent som arbetade räknades alltså dubbelt: först som produktionsvärde och sedan som konsumtion och hyresintäkter. Och de som gick på bidrag fick en del av bidraget räknat som vinst eftersom bidragspengarna gick till konsumtion och hyresintäkter.

Med den här beräkningen kom Magnus Höijer och hans medförfattare upp i nästan 620 miljoner kronor på pluskontot. Mot det här ställde man sedan kommunens kostnader för bidrag, löner och bostäder som hamnade på den i jämförelse blygsamma summan 110 miljoner. Slutsats: Sandviken tjänade en halv miljard.

Statsbidragen

Hur stora vinsterna eller kostnaderna är för själva skattekommunen Sandviken är svårt att läsa sig till i rapporten. Förklaringen är enkel: Sandviken kommun är helt beroende av statsbidrag för att gå runt. Under 2012 tog Sandviken emot 312 miljoner kronor i statsbidrag. Och det är statsbidrag som till stor del finansierar den extra kostnaden som invandringen innebär för kommunen – en kostnad som andra kommuner får ta.

De beräkningar som kommunen lät PWC göra uteslöt medvetet skatteintäkter. I ett protokoll från ett nämndemöte den 25 oktober 2013 tog man upp just ”Utfallet i skatteintäkter” mer generellt:

”Effekterna på kommunens skatteintäkter ingår inte i de socioekonomiska kalkyler som PWC genomför. Detta beror på att kommunen endast i mycket begränsad omfattning erhåller de direkta vinsterna av ett ökat skatteunderlag i kommunen. Begränsningen beror på det långtgående skatteutjämningssystemet mellan kommunerna, som (enkelt förklarat) innebär att kommunen inte tar del av just sina egna invånares skattekraft utan av en andel av den totala skattekraften i hela landet.”

Enligt Måns Norberg, ekonomen på SKL som kritiserade Sandvikenrapporten, är resonemanget korrekt vad gäller kommunala skatteintäkter. I ett mejlsvar skriver han att ”Utjämningen är väldigt långgående. Det innebär att bland annat att en ökad relativ (relativ till andra kommuner) skattekraft i kommun A förvisso ger ökade skatteintäkter till kommun A, men också ett minskat utjämningsbidrag i nästan lika stor utsträckning. Netto blir ett väldigt litet plus”.

För Sandvikens del finns det helt enkelt ingen poäng i att räkna på det som andra betalar.

Vreden

När rapporten kom ut i offentligheten den 28 maj 2014 var Sandvikens politiker i princip osynliga, trots att siffrorna pekade på en fantastisk framgång för kommunen. Den enda politiker som blev citerad var vice ordföranden i Arbetsmarknads- och trafiknämnden, socialdemokraten Patrik Häljeryd: ”Fakta är bästa vapnet mot rasism”, sade han till Arbetarbladet.

I övrigt var det bara förvaltningschefen Leif Jansson som uttalade sig. Han hade arbetat i förvaltningen sedan 2001: ”Eftersom vi har jobbat en hel del med integration och flyktingmottagning har vi sedan länge haft klart för oss att över tid blir majoriteten av de som flyttar till Sandviken förvärvsarbetande. Nu fick vi siffror på det,” sade han till DN.

Han förklarade vidare varför rapporten beställdes: ”Det har diskuterats mycket huruvida invandringen innebär kostnader eller intäkter, och i så fall i vilken omfattning. Därför beställde nämnden studien och det var positivt att också en oberoende rapport så klargörande visar att invandringens plussida är så pass mycket större”.

Det dröjde inte länge innan kommunen blev översköljd med mejl. I början var tonen neutral, de flesta bad kommunen att skicka rapporten som ännu inte fanns utlagd på hemsidan. Efter ett par dagar hårdnade tonläget. Av de 45 mejl som kommunen har diariefört pendlar runt två tredjedelar från kritiska till rosenrasande:

”Ett hån mot arbetarklassen”

”Hur kan ni ljuga för kommuninvånarna?”

”Om de ger så jävla bra betalt, varför har en sån sak som förlossningskliniken försvunnit?”

En del av den mer verserade kritiken byggde på Tino Sanandajis inlägg som kom före både Måns Norbergs och Joakim Ruists sågningar. Förvaltningschefen Leif Jansson var pressad, men tog rapporten i försvar från sitt tjänsterum. Det spelar ingen roll, menade han, om Sandviken fick statsbidrag för 70 % av kostnaderna: ”Även om man skulle lägga på kostnaderna med ytterligare 70% för hela gruppen så blir nettovinsten ändå ungefär 435 miljoner kronor per år för Sandviken. Slutsatsen blir alltså densamma …” Vidare gjorde det heller ingen skillnad om man tog med ytterligare kostnader på ett par hundra miljoner menade han. Det blev ändå en vinst.

Man behöver inte borra ner sig särskilt djupt i Sandvikenrapporten innan man upptäcker att metoden i själva beräkningarna gör att svaret inte kan bli annat än vinst. Genom att exkludera effekter på skatteintäkter, inkludera kompensation via statsbidrag och lyfta fram ”produktionsvärde” kan Sandviken nästan inte gå minus på invandring. Även om arbetslösheten skulle vara uppåt 80-90 procent bland utrikes födda.

Centerpartisten Carl-Ewert Ohlsson, som satt och fortfarande sitter i kommunstyrelsen kommer ihåg att han blev väldigt förvånad när rapporten kom:

– Vi i kommunledningen hade absolut ingen aning, inte jag i alla fall, att det var en rapport på gång. Idag vet jag att den var betald av Leif Jansson och kom från hans enhet. Om den hade bakgrund i nämnden och om dom hade pratat om den, det vet jag inte, säger han.

Kommer du ihåg diskussionerna kring den?

– Den blev ingen kioskvältare. Jag upplevde mer att den blev angripen, istället för att vara framåtblickande och konstruktiv fick de försvara den.

– Den där rapporten hade som syftet att, man tjänar mycket på invandring eftersom man tjänar på statsbidrag. Djupare än så var den inte, säger Carl-Ewert Ohlsson

Ett av syften med rapporten var att minska främlingsfientligheten. Lyckades den med det?

– I själva verket tror jag det blev precis tvärtom.

Sverigedemokraten Per Kihlgren, tidigare operatör på Sandvik, sitter i kommunstyrelsen som oppositionsråd för SD. Han kommer inte ihåg om det var någon debatt när Sandvikenrapporten kom, men han vet vad han tycker.

– Det är ju en fejkrapport. Jag vet inte hur de har fått fram den, det är taget ur luften bara. För vi har ju kostnader, säger han.

”Vi har ingen plan B”

Sedan Sandvikenrapporten släpptes har SKL, Sveriges Kommuner och landsting, flera gånger gått ut och varnat för att kommunalskatten kommer att behöva höjas för att kommunerna ska klara av sina åtaganden. Av samma anledning beställde Sandviken hösten 2017 ännu en rapport från PWC: ”Långsiktig ekonomisk analys”. PWC-konsulterna från Sandvikenrapporten är nu utbytta och rapporten ligger i linje med SKL:s analyser.

Slutsatsen är följande: ”Sandvikens kostnader förväntas öka med 21, 2 procent fram till 2030” och ”För att klara av samma servicenivå som idag måste kommunen effektivisera 1,17 procent per år eller successivt höja skatten med 5,72 kronor till och med 2030, givet oförändrad efterfrågan”.

Det är förstås lätt att göra narr av Sandviken när kommunen går från halvmiljardvinster till en skattehöjning på närmare sex kronor. Men kommunens politiker har lätt att hålla sig för skratt.

– Underskottet i år ser ut att bli 42 miljoner det här året. Individ och familjeomsorgsnämnd går över 20 miljoner back ser det ut som, säger Per Kihlgren (SD)

– Hela Kommunsverige måste gör ett annat val. Du kommer inte att klara av det här uppdraget därför att skatteintäkterna ökar inte i den omfattningen som kostnaderna ökar, säger Carl-Ewert Ohlsson (C).

Per Kihlgren och Carl-Ewert Ohlsson är politiska motståndare och tillhör de partier som kanske står längst från varandra i invandringsfrågan. Ohlsson kallar SD för ”brunskjortepartiet” och tycker att både Socialdemokraterna och Moderaterna har närmat sig SD i många frågor. Men när det gäller framtidsutsikterna för Sandviken är Kihlgren och Ohlsson lika bekymrade. Närmare hälften av de utrikesfödda är arbetslösa. Vad händer när Sverige går in i en lågkonjunktur. Har politikerna i Sandviken en plan B?

– Nej, idag har inte Kommunsverige nån plan B. Vi försöker simma och hålla huvudet ovanför vattnet så att vi inte drunknar. Vi har ingen plan B som visar vad om händer om vi hamnar i lågkonjunktur. Vi har knappt ens en plan B som visar vad om händer för vår verksamhet i bostadsbolaget om räntorna höjs, säger Carl-Ewert Ohlsson.

Sommaren 2018 gjorde Dagens Nyheter till slut en uppföljning på Sandvikenrapporten. Men den handlade inte om Sandviken, om hur rapporten kom till eller om hur fel tjänstemannaaktivismen kan slå. Den handlade mer om hur andra har utnyttjat DN:s ”misstag” som ”bevis för att för att medierna mörkar invandringens problem”.

Post scriptum: Jag skrev texten ovan på hösten 2018 och den var menad att vara med i boken med arbetsnamnet Fake News, som tyvärr aldrig kom ut. Det journalistiska arbetet med de apatiska flyktingbarnen tog allt större tid och jag valde att fokusera på den frågan istället. Vad som hänt i Sandviken sedan dess har jag ingen större kännedom om. Men jag skulle gissa att hanteringen av Sandvikenrapporten var en av orsakerna till det dalande förtroendet för medierna gällande frågor om invandring som framkom i de nationella SOM-undersökningarna. År 2013, 2015 och 2016 ställdes frågan ”Hur väl anser du att följande påstående stämmer? Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”. 2013 svarade 52 procent av respondenterna ”Helt riktigt” eller ”Delvis riktigt” på påståendet. 2016 var motsvarande siffra uppe i 65 procent. Källa: Larmar och gör sig till: SOM-undersökningen 2016.