Pressens opinionsnämnd fann ” inte skäl till pressetiskt klander” av min granskning om Researchgruppen och publiceringen som helhet i Dagens Samhälle.
Normalt sett skriver man inte om ett friande för att inte förvärra eventuell publicitetsskada, men i det här fallet skedde allt inför öppen ridå. Flera tidningar skrev om anmälan och i sociala medier var det en följetong.
Det var förstås inte rolig att bli uthängd i diverse medier, utsatt för twitterdrev, utsparkad på falska grunder av tidningen Fokus. Hotfulla samtal är en sak: men när etablerade journalister och diverse opinionsbildare kastar skit, klistrar fast olika fascistepitet i ansiktet och den tilltänkta tidningen Fokus stämmer i bäcken skulle jag nästan föredra rena mordhot (vilket jag inte fick). Jag skulle föredra ett ”jag ska döda dig din jävel” framför att någon twittrar i mitt namn och lite subtilt lägger in ord som ”kulturmarxist” för att politiskt knyta mig till rörelser jag inte tillhör och mala ner min trovärdighet.
Det fula hatet väcker sympati. Det fina hatet gör det inte. Det fula hatet genererar fullt nationellt stöd av kollegor och medier (vilket är rätt och självklart). Det fina hatet däremot kommer från kompisar till dem som borde vara kollegor. Eller från ”kollegorna” själva i den svenska journalistkåren.
Med det sagt så gör jag inte journalistik för att bli omtyckt av andra journalister. Det finns ett antal läsare, tittare och lyssnare därute som högaktningsfullt skiter i vad vi journalister tycker.
Tack i alla fall alla ni som stödde mig, som ringde, som skickade meddelanden. Det betyder mer än vad man tror! Och tack Dagens Samhälle att ni vågade sticka ut och publicera det som borde vara en självklarhet att publicera.
Gött mos.