https://magasinetfilter.se/filterbubblan/de-norska-sjukjournalerna-och-gellert-tamas/

I Norge tog man 2004-2005 emot sex flyktingbarn som hade blivit apatiska i Sverige. De norska fallen är unika eftersom alla sjukjournalerna blivit offentliga handlingar och man exakt kan följa vad som händer under vistelsen på vårdinrättningarna. I tre av fallen finns dessutom rapporterna från utvisningarna med i materialet. Inget motsvarande existerar i Sverige och det är märkligt att ingen svensk läkare har gått igenom eller ens nämnt de norska sjukjournalerna i sina otaliga artiklar och rapporter om fenomenet apatiska flyktingbarn.

Jag har noggrant gått igenom journalerna samt talat med den norska sjuksköterskan Inger Schanche,då chef för asylvården i Norge, samt Guri Emilie Kanavin som var med på planet vid utvisningarna. I journalerna finns tydliga fall av både Münchhausen by proxy och (tvångs)simulering, vilket bekräftas av de norska sjuksköterskorna. Det finns också tydliga bevis på att några av barnen blir mycket friskare efter att de har separerats från föräldrarna.

Det absolut mest tragiska fallet rör en 9-årig pojke. Han är, eller framstår,som svårt apatisk när han kommer till Norge, sitter i rullstol,sondmatas och bär blöja. Men när han separeras från föräldrarna och bli omhändertagen av sjuksköterskor blir han nästan helt frisk inom två veckor: han leker, pratar och går.
Dessvärre rymmer familjen från sjukhuset och åker till Sverige, där den 9-årige pojken återigen blir svårt sjuk när han tas om hand av svenska BUP-läkare. Det är omöjligt att inte tänka på Nermin och Anahit när man läser om pojken.

Gellert Tamas nämnde överhuvudtaget inte den här berättelsen i Uppdrag Granskning. Och när han väl skriver om den i sin bok är källorna så förvanskade att pojkens öden mest liknar en litterär fantasi. Liksom resten av Tamas rapportering kring de norska fallen, och mycket annat i hans bok.

I P1 Medierna som gick häromdagen fortsätter Geller Tamas i samma linje. Medierna gör dessvärre konfliktradio, som snarare förvirrar lyssnaren än förklarar vad som faktiskt har hänt.

Vi har på Magasinet Filter gjort en sammanställning som jämför det som står i Tamas bok med det som står i journalerna. Gå in och se för er själva vad ni tycker verkar rimligast.

Sedan några dagar tillbaka finns mitt reportaget om de apatiska flyktingbarnen att köpa i tidningskioskerna eller på Magasinet Filters hemsida. Det handlar framför allt om Nermin och Anahit, två före detta så kallade apatiska flyktingbarn, som nu i vuxen ålder berättar om det helvete de fick gå igenom när deras föräldrar tvingade dem att spela apatiska. De inte bara tvingade dem att spela, utan de svälte dem, slog dem och Nermin tvingades att sitta i rullstol i 3, 5 år. Jag har sett och hört mycket under mina drygt 20 år som reporter, men ingenting har påverkat mig så mycket som deras historier och öden.

Jag går också igenom hela historien om de apatiska, hur Svenska Barnläkareföreningen och framför medier gjorde det tabu att ens ifrågasätta att vissa barn inte var sjuka på riktigt. I princip har hela samhället passivt sett på när barn har blivit misshandlade.

Reportaget har på det stora hela mottagits ganska väl, men har på vissa håll bemötts antingen med kritik eller total tystnad. Så många människor har investerat så mycket i den här känsloladdade frågan. När deras världsbild nu faller ihop har de svårt att hantera den nya verkligheten. För att inte tala om Gellert Tamas och barnläkaren Henry Aschers smått bisarra motattacker med sedvanlig brunsmetning.

I mån av tid kommer jag att kommentera debatten om de apatiska här på hemsidan.

Avanti!

/Ola