”Fake News” – ny bok om etablerade mediers bristande rapportering

Jag har arbetat som journalist i tjugo år. Sedan 2009 har jag i huvudsak ägnat mig åt grävande journalistik och varit involverad i ett tiotal program på Sveriges Radios Kaliber och uppåt 15 program på Uppdrag Granskning. Det har varit oerhört lärorikt och spännande. Inte minst har det gett mig en inblick i hur medierna fungerar i samhället, vad som blir en nyhet, vad som inte blir en nyhet och vilka mekanismer som styr.

År 2009 gjorde vi en granskning av Sverigedemokraterna i Kaliber. Valet skulle hållas om ett år och tillsammans med redaktören Sanna Klinghoffer och reportern Anna Jaktén planerade vi reportaget minutiöst. Vi anlitade tre personer som skulle arbeta undercover. De gick med i partiet, spelade in vad som sades på mötena och en av dem avancerade så långt att hon kunde följa med på Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (fylle)resa till Tallinn.

Själv gjorde jag det synliga reporterarbetet, gick på torgmöten, intervjuade partiföreträdare och gick igenom flöden i sociala medier, som på den tiden var en bråkdel så stora och betydelsefulla som i dag. Programmet fick en viss draghjälp när en av våra reportrar blev avslöjad som infiltratör när hon och två Sverigedemokrater befann sig i en trång hytt på den spritdränkta Tallinnfärjan. De tog hennes väska, där en del av inspelningsutrustningen fanns och slängde den överbord. De visste dock inte att hon hade en dold mikrofon och en liten bandspelare under kläderna. Jag kommer tydligt ihåg sekvensen när jag satt med ljudfilerna i klippningsarbetet, hennes paniska andetag när hon skräckslagen springer ut ur hytten.

Vi gjorde tre halvtimmas program. Det första var en allmän teckning av Sverigedemokraterna med några rasistiska uttalanden på ett internt möte. Det andra var från Tallinnkryssningen, där de unga partikamraterna hinkade kopiösa mängder alkohol och spelade vit makt musik med starkt antisemitiska texter (jag blev inte förvånad när moderpartiet fem-sex år senare bröt med SDU, Sverigedemokratisk Ungdom.) Vi visade att den nolltolerans som partiet hade mot rasism utåt, inte riktigt gällde mellan skål och vägg.

I det tredje programmet vände vi helt och hållet på steken. Vi intervjuade partiföreträdare som hade blivit förföljda, trakasserade och ibland grovt misshandlade för sin åsikter. Det var i princip ordningsstörningar på varenda torgmöte som SD hade och de som lyssnade på SD var snarare förskrämda pensionärer än aggressiva skinnskallar. Samtliga aggressioner kom från motståndarna till SD, AFA-aktivister och liknande.

“Jag gillade de två första programmen, men inte det tredje” var den vanliga reaktionen. Personligen är jag nog mest stolt över just det tredje programmet, för det låg i linje med våra principer men gick emot våra instinkter. Istället för att basha SD en tredje gång försvarade vi deras rätt att uttrycka sina åsikter. Än idag tror jag att det vi gjorde var något unikt.

Det var också 2009 som jag började läsa så kallade alternativa medier, eller helt enkelt digitala medier som inte hade någon större finansiell uppbackning. Det kom förstås med jobbet, men jag fortsatte att hålla mig uppdaterad i den ständigt växande floran. Och det handlade inte bara om invandring, utan det kunde vara klimatforskning, kriminalitet, genmodifierade grödor, stamcellsforskning, kärnkraft, genusvetenskap, ofta ämnen som väckte starka känslor för och emot. Och, upptäckte jag, ämnen där argumenten var färgade av ideologi och indignation.

Det enda som hjälpte en att navigera i det nya landskapet var fakta. Klimatrapporter, forskning om evolution och biologi, rapporter om strålning, om GMO, reda siffror från SCB, OECD, EUROSTAT, IPCCC och så vidare. Det finns hur mycket som helst där ute.

Vad jag märkte, och vad som är poängen med den här texten, är att de etablerade medierna inte sällan har fel. Naturligtvis har alternativa medier också fel, men kraven på etablerade medier är större. Framför allt när det gäller laddade ämnen är det ofta som medier överdriver, underdriver, undanhåller viktig information, feltolkar, lägger in egna värderingar, är dåligt pålästa, eller i värsta fall: ljuger. Det märks också väldigt tydligt på hur medierna tar emot diverse rapporter. Jag har sett exempel hur metodologiska missfoster okritiskt återgivits och till och med höjts till skyarna för att rapportförfattarna kommit fram till “rätt” slutsats. Samtidigt har författare till minutiöst noggranna arbeten/rapporter/böcker avfärdats för att de kommit fram till en obekväm slutsats. Det rimmar illa med den höga svansföring som många etablerade medier har.

I oktober gick statliga Vinnova ut med att de inför valet satsar 1,9 miljoner kronor på att motverka “fake news”, “ogrundade påståenden” och “irrelevanta fakta”, vad det nu innebär. Uppdraget har gått till de stora mediehusen Sveriges Television, Bonnier, Schibsted Sverige, NTM och Sveriges Radio.

Målet är uppenbart att granska sociala medier och möjligen “alternativa medier”- vilket säkert kan behövas. Samtidigt skaver det betänkligt när staten sponsrar etablerade medier för riktade granskningar. Vem ska avgöra vad som är “irrelevanta fakta”. Ska staten och tredje statsmakten verkligen samarbeta? Och är det inte så att etablerade mediers möjligheter att påverka valutgången är betydligt större än alla trollarméer tillsammans.

För någon vecka sedan fick jag ett samtal av Chang Frick. Han driver en sajten Nyheter Idag som räknas till de mer städade varianterna av “alternativa medier”, och är med i pressetiska systemet. Det betyder att man kan anmäla sajten till pressombudsmannen, om man tycker att den överskridit de pressetiska reglerna.

Chang Frick har också varit aktiv i Sverigedemokraterna en gång i tiden. Jag vet inte om han satt på Tallinnfärjan och skrålade när Kaliber gick undercover (gjorde du det Chang?)*, men jag vet att han är en driven reporter, med en energi som får de flesta murvlar att se ut som sengångare.

Chang har, liksom jag, ett stort antal exempel när etablerade medier varit så tendentiösa att rapporteringen att nyheten i princip blivit “fake news”, åtminstone med Vinnovas tolkning. Fake News kommer också att blir titeln på den bok vi nu planerar att skriva tillsammans – jag kunde inte säga nej till hans förslag. Vi kommer i lugn ro gå genom ett antal konkreta exempel på mediers bristande rapportering. Alla som omnämns kommer få en möjlighet att förklara sig varför det blev som det blev. Det kommer bli en bra bok. Det kommer bli den boken som du vill läsa 2018.

För att nå dit behöver vi din hjälp. Det är inte gratis att ge ut böcker och samtidigt vill vi vara så oberoende som det bara går. Boken kommer därför att finansieras via crowdfunding. Detaljerna om hur, när, var kommer snart dyka upp på den här sajten och förstås på andra platser.

Avanti!

Ola Sandstig

*Nej Chang var inte med på resan: ”Jag gillade aldrig det där öldrickandet och skrålandet”